Slutet av boken - Bruno och Shmuel dör

I slutet fick vi reda på att Bruno dog tillsammans med Shmuel. Just med detta kapitlet är det svårt att berätta om de andra sakerna som hände under kapitlet, än just det faktum som hände med Bruno och Shmuel. Jag visste hur boken skulle sluta, jag visste precis hur scenen såg ut i filmen, men ändå blev jag förvånad. Som om jag försöker tvinga min hjärna att tro på något annat, det är nästan så det lyckas. Mitt i den stunden inser jag hur viktigt det är att Bruno och Shmuel dör. Slutet hade definitivt inte varit detsamma om inte de båda dog tillsammans, slutet kan jag inte kalla perfekt, men slutet var bra. Slutet var dramatiskt och får en att tänka, tänka på följdfrågor. Tänka på hur det var på den där tiden. Tänka på hur författaren säger att sådana saker inte kommer hända igen, men det gör det. Liknande saker har hänt, och därför är det viktigt att komma ihåg berättelsen om Bruno och Shmuel. De båda som på den tiden inte var ”ämnade” att vara vänner, men ändå träffades under hemlighet i över ett år. Det var inte bara människor som dog under den tiden, det var liv. Liv som inte behövde dö pga att några människor bara ansåg att dom inte var människor. Man har aldrig rätt att bara ta ett liv. Brunos pappa kanske insåg det då, eller inte. Vad vi vet är att hans ben inte kunde låta honom stå upp när han insåg vad som egentligen hade hänt. Han bröt ihop, han såg svart. För honom fanns det plötsligt inget att leva för. Hans fru och dotter hade åkt tillbaka till Berlin, och hans son Bruno dog på samma brutala sätt som han tidigare inte lagt en tanke åt. Frågan är, hur var egentligen Brunos pappa, var han god eller ond? Han var givetvis ond för att han lät ta flera goda människors liv. Hans godhet då? Var han verkligen bara ond? Han ville ju bara allas bästa, nästan. Han har ju också varit ett barn, han precis som Bruno växte kanske upp till att vilja bli en soldat han också. Brunos pappa kanske trodde att han gjorde något bra, precis som Brunos naivitet kring allting. 

Hur kan egentligen sådana här saker hända? Hur kan man helt känslokallt döda flera hundra människors oskyldiga liv? På den tiden var det mycket som verkade vettigt som är helt psykiatriskt nu. Hur kan man ens tro att en jude på sätt och vis inte var en människa, det är sjukt! Hitler var ju till en början en ”god” man, hans specialitet var att övertala. Det var just det han gjorde. Han övertalade flera tusen att judar inte var något bra, att judar inte ens var människor bara för att han ansåg att dom gjorde det dåligt för de andra. Det kan ibland vara mindre skillnad än vad man tror på vad som är ont och gott. Hitler lyckades övertala flera människor att judar var onda, när han själv begav onda handlingar utan att ens se det på de sättet själv. 

Planering till det sista äventyret

Planering till det sista äventyret

Vad handlar han kapitlet om?

Resonera kring Brunos naivitet - varför förstår han inget?

Kapitlet handlar om att Bruno träffar Shmuel igen. Shmuel berättar att hans pappa är borta och att han tycker att det är så konstigt att han bara har försvunnit. Bruno föreslog att han kanske hade något ärende eller fått något annat jobb någon annanstans. Bruno och Shmuel kom i slutet överens om att Bruno skulle som ett sista äventyr krypa under stängslet, sedan skulle Shmuel ta med en extra randig pyjamas åt Bruno. De ska leta efter Shmuels pappa, men jag tror att Bruno mest ser fram emot att se hur det är på andra sidan stängslet. Han tror ju inte att det faktiskt hänt Shmuels pappa något. 

Jag har under bokens gång funderat mycket över Brunos naivitet, varför förstår han egentligen inte något? Jag tror att det beror på att Bruno på sätt och vis lever i sin egen lilla bubbla. Han har en helt annan värld uppmålad framför sig än Shmuel har. Bruno ser en bra värld, där ingen skulle skada någon annan, främst skulle inte hans egen pappa skada någon. Sedan vet vi också att han läser mycket äventyrsböcker istället för historia böcker vilket resulterar att han aldrig riktigt fått lära sig så mycket om den ”riktiga” världen. Bruno är helt enkelt väldigt godtrogen. Han luras lätt, är naiv och okritisk till världen. Jag tycker att det är synd om honom för att han inte förstår, men samtidigt så har han ju det faktiskt ganska bra. Det finns många saker som små pojkar som Bruno ens aldrig behöver få veta eller ens ska vet. Exempel saker som Shmuel fått reda på, även som Shmuel lyckas komma bort från lägret kommer hans minnen och tankar om vad människor är kapabla till sitta kvar i hans huvud så länge han lever.

Mamma får som hon vill

Mamma får som hon vill

Vad handlade kapitlet om? Vad är dina egna tankar om kapitlet?

När du läst klart kapitlet var jag både glad och ledsen.  

Kapitlet handlade i helhet om att Brunos pappa berättade för Bruno och Gretel att det skulle åka tillbaka till Berlin. Det förvånar mig faktiskt lite att det beslutet togs. Självklart vill Brunos pappa deras bästa, men han är nog inte glad över idén att hela hans familj ska flytta ifrån honom. Så på så sett förstår vi titeln på kapitlet ”Mamma får som hon vill”. Det är ju självklart mamman som inte trivs där de bor. Det har man förstått väl efter alla samtal mamman och pappan haft samt hennes många glas cherry som hon mitt på dagen tagit.

Bruno och Gretel blev inkallade till Brunos pappas rum, dit de nästan aldrig är i. Brunos pappa frågade de båda ifall de trivdes där dom bor, i Allt svisch. Både Bruno och Gretel var oroliga över huruvida de skulle formulera sina svar. Gretel sa att hon trivdes jättebra, Bruno instämde. Sedan frågade Brunos pappa de båda om de inte saknar sina vänner, han frågade ifall de skulle vilja åka tillbaka till Allt svisch tillsammans med deras mamma, till deras gamla hus i Berlin? Gretel sa att hon inte skulle ha något emot att träffa sina vänner igen, att få ha några vänner igen rättare sagt. Jag är helt säker på att om Bruno hade fått den frågan för några månader sedan, när han inte hade lärt känna Shmuel än hade han säkerligen velat åka tillbaka. Nu är det faktiskt så att Bruno är vän med Shmuel, tom nära vänner, varför skulle han nu vilja åka ifrån sitt nya hem? Sedan tror jag att hela idén o att Bruno har en hemlig vän gör det hela lite mer spännande. 

Jag tycker det är kul att Bruno och Gretel ska få träffa sina kompisar igen, men samtidigt är det sorgligt att han kommer att bli tvungen att säga adjö till sin vän Shmuel. Jag tror inte alls att Bruno vill tillbaka till Berlin, inte nu när han har fått en ny vän. Gretel å andra sidan är nog inte mindre än överlycklig över att få åka tillbaka till Berlin. Hon är dock lite ledsen över den hela incidenten med Kotler och hans omplacering. Sedan tror jag också att Gretel kommer vara lite rädd att träffa sina kompisar. Hon är nästan som en helt annan person. Hon har slängt sina dockor och läser bara tidningar och historia hela tiden, och fixar med sitt hår. I alla fall vad Bruno vet. 

Jag hoppas verkligen att det inte åker till Berlin med det samma utan att Bruno kan få chansen att säga adjö till Shmuel. Det ska bli spännande att se hur historien yttrar sig!

Nästa kapitel, vad tror du att det kommer handla om?

Efter att ha läst titeln ”Planering för det sista äventyret” fick jag direkt en tanke i huvudet.

Jag är ganska säker på att Bruno kommer smyga under stängslet till Shmuel, och det kommer att vara deras sista äventyr tillsammans. Jag har inte läst boken innan, men jag har sett filmen vilket gör det lite ”enklare” för mig att gissa vad som kommer hända. Jag tror dock att även om jag inte hade sett filmen så hade jag ändå gissat så som jag gissade. Det känns som hela boken är uppbyggd för att just det ska hända. Jag menar, alla tankar som Bruno haft om människorna med pyjamasarna, hur avundsjuk han är på dom för att dom får ”leka” och nu till sist har ju Bruno fått sitt hår avrakat. Man kunde nästan redan från början av Brunos och Shmuels möte kunna tänka sig att Bruno någon gång under berättelsens gång smyga under stängslet. 

Bruno tar till en nödlögn, Något han inte skulle gjort

Bruno tar till en nödlögn

Även i det här kapitlet gör Bruno jämförelser mellan sin egen och Shmuels tillvaro och finner likheter och orättvisor. Vad tänker du om det?

Bruno tycker att det är riktigt orättvist att Shmuel kan gå runt i en bekväm pyjamas hela dagarna medans Bruno måste ha på sig byxor, skjorta slips och trånga skor. 

Shmuel berättar kort för Bruno att det inte är trevligt på hans sida om stängslet och att Bruno inte borde komma över. 

Sedan beklagar sig Bruno att deras hus bara har tre våningar och inte 5 som i det förra huset i Berlin. Det är ju så trångt! Det var i samma veva som Bruno sedan kom på berättelsen Shmuel berättat för honom om när han fick bo 11 stycken i ett rum. Just i den stunden tycker jag att det är ganska synd om Shmuel som har det så dåligt, han skulle säkert göra nästan vad som helst för att få bo som Bruno i en dag.

Jag börjar bli lite otålig över hela Brunos situation att han inte förstår de Shmuel säger. Bruno kanske hör var Shmuel berättar för honom, men Bruno drar helt andra slutsatser över hela situationen. Jag undrar om Shmuel kommer ”ryta till” någon gång och berättar för Bruno att han helt fått det om bakfoten... 

Beskriv mötet mellan Bruno och Gretel. Är syskonen bara dumma mot varandra och helt olika?

Bruno ligger och läser en upptäckar-bok när Gretel kommer in i hans rum. Gretel hade tydligen tröttnat på att leka med dockor. 

Dom säger inte ”Hej” till varandra, utan Bruno säger något i stil med ”Vad vill du?”.

Gretel börjar genast bli sådär tyken igen och svarar ”Det var ju ett trevligt välkomnande”.

Deras konversation fortsätter i samma stil efteråt.

När jag hörde deras konversation kände jag genast igen mig. Jag började tänka tillbaka på hur jag och min syster behandlar varandra. Jag förstår helt och hållet det Bruno säger till Gretel i början. Jag har nämligen sagt precis likadant till min syster när hon runt 5-6 gånger om dagen ska komma in i mitt rum och bara stå. Jag blir irriterad, irriterad över att jag är upptagen och att hon mycket väl vet det, men vill ändå retas. Just i den stunden vill man inget annat än att få ”besöket” överstökat och direkt fråga vad hon vill. Hon har aldrig en riktig anledning, hon ska alltid direkt kommentera något annat i rummet, stå och dra sig eller få ett skrattanfall och sedan gå därifrån. Så irriterande!

Bruno och Gretel är annorlunda, och de är dumma mot varandra, men det faktum att de är syskon förminskar de hela. Nästan alla syskon beter sig så. För man vet någonstans att man nästan kan vara hur ohövlig som helst men ändå veta att man inte tappar den. Den egenskapen har inte man med vanliga kompisar, möjligtvis med en väldigt nära. 

Fast vad hela situationen kanske handlade om var ju att Bruno var tvungen att dra till en nödlögn. Bruno hade försagt sig ang hans vänskap med en annan pojke, och blev tvungen  att ljuga genom att säga att han hade en låtsas-vän. Gretel föll först inte för det hela men när Bruno lyckades ”låtsas-rodna” märkte han att Gretel trodde honom. Det skulle nämligen se ut som om Bruno skämdes över hela situationen med hans låtsas-vän. I slutet sa Gretel att hon också hade en låtsas-vän när hon i början av hela situationen tyckte att det var jätte-töntigt.

Något han inte skulle ha gjort

Vad syftar titeln på? Skulle Bruno ha kunnat agera annorlunda? Förklara.

Efter att Bruno gav Shmuel tre stycken skivor kött kommer Kotler in och misstänker att Scmuel tagit maten själv. När Kotler frågat Bruno om svar säger Bruno att Shmuel tog skivorna och att han inte vet vem han är. Något otroligt oschysst med tanke på vilken konsekvens det blev för Shmuel som blev slagen av Kotler efteråt. 

Det kanske låter konstigt, men jag tror att det som Bruno sa räddade deras vänskap.

Tänk dig, vad hade hände om Bruno hade sagt att de är vänner och att dom träffats innan?

Jag kan tänka mig det, Shmuel skulle få stryk igen, Bruno kanske tom också skulle få stryk. Bruno skulle också antagligen ha fått utegångsförbud och aldrig mer fått träffa Shmuel.

Samtidigt gillar jag heller inte det som Bruno sa, han ljög och han lät stackars Shmuel ta straffet, som om Shmuel inte redan mår dåligt. Jag kan tycka att Bruno kunde ha sagt något i stil med att han gav tre skivor till Shmuel, men att de inte kände varandra och att Bruno trodde det var en ”vanlig” person där.

Sista meningen: Det var första gången de någonsin rört vid varandra.

Kommentera sista meningen. Vilka tankar, känslor, funderingar väcker den hos dig?

Är det en bra avslutningsmening på ett kapitel tycker du?

Precis efter kapitlet var jag ganska förvånad och på något sätt glad över hur den sista meningen löd. Under hela berättelsens gång har vi ju fått följa de bådas konversationer när de sitter där vid stängslet och pratar med varandra, fått höra berättelser och upplevelser gång på gång. Vi har fått höra hur Bruno gett Shmuel mat genom stängslet och hur Bruno så gärna vill krypa under och komma över till Shmuel. När jag tänker efter, har jag inte på hela berättelsens gång fått höra att de rört vid varandra. Just därför blev jag förvånad. Den sista meningen var nödvändig, det gjorde allting så verkligt på något sätt, som om de inte rör vid varandra så sätt, utan att de rör varandras liv. För första gången verkar det som om berättelsen är verklig. Slutligen blir jag så glad, glad över hur fint författaren lyckades avsluta kapitlet, och glad över att Bruno och Shmuel fortfarande är så goda vänner. Ack så olika.