Bruno tar till en nödlögn
Även i det här kapitlet gör Bruno jämförelser mellan sin egen och Shmuels tillvaro och finner likheter och orättvisor. Vad tänker du om det?
Bruno tycker att det är riktigt orättvist att Shmuel kan gå runt i en bekväm pyjamas hela dagarna medans Bruno måste ha på sig byxor, skjorta slips och trånga skor.
Shmuel berättar kort för Bruno att det inte är trevligt på hans sida om stängslet och att Bruno inte borde komma över.
Sedan beklagar sig Bruno att deras hus bara har tre våningar och inte 5 som i det förra huset i Berlin. Det är ju så trångt! Det var i samma veva som Bruno sedan kom på berättelsen Shmuel berättat för honom om när han fick bo 11 stycken i ett rum. Just i den stunden tycker jag att det är ganska synd om Shmuel som har det så dåligt, han skulle säkert göra nästan vad som helst för att få bo som Bruno i en dag.
Jag börjar bli lite otålig över hela Brunos situation att han inte förstår de Shmuel säger. Bruno kanske hör var Shmuel berättar för honom, men Bruno drar helt andra slutsatser över hela situationen. Jag undrar om Shmuel kommer ”ryta till” någon gång och berättar för Bruno att han helt fått det om bakfoten...
Beskriv mötet mellan Bruno och Gretel. Är syskonen bara dumma mot varandra och helt olika?
Bruno ligger och läser en upptäckar-bok när Gretel kommer in i hans rum. Gretel hade tydligen tröttnat på att leka med dockor.
Dom säger inte ”Hej” till varandra, utan Bruno säger något i stil med ”Vad vill du?”.
Gretel börjar genast bli sådär tyken igen och svarar ”Det var ju ett trevligt välkomnande”.
Deras konversation fortsätter i samma stil efteråt.
När jag hörde deras konversation kände jag genast igen mig. Jag började tänka tillbaka på hur jag och min syster behandlar varandra. Jag förstår helt och hållet det Bruno säger till Gretel i början. Jag har nämligen sagt precis likadant till min syster när hon runt 5-6 gånger om dagen ska komma in i mitt rum och bara stå. Jag blir irriterad, irriterad över att jag är upptagen och att hon mycket väl vet det, men vill ändå retas. Just i den stunden vill man inget annat än att få ”besöket” överstökat och direkt fråga vad hon vill. Hon har aldrig en riktig anledning, hon ska alltid direkt kommentera något annat i rummet, stå och dra sig eller få ett skrattanfall och sedan gå därifrån. Så irriterande!
Bruno och Gretel är annorlunda, och de är dumma mot varandra, men det faktum att de är syskon förminskar de hela. Nästan alla syskon beter sig så. För man vet någonstans att man nästan kan vara hur ohövlig som helst men ändå veta att man inte tappar den. Den egenskapen har inte man med vanliga kompisar, möjligtvis med en väldigt nära.
Fast vad hela situationen kanske handlade om var ju att Bruno var tvungen att dra till en nödlögn. Bruno hade försagt sig ang hans vänskap med en annan pojke, och blev tvungen att ljuga genom att säga att han hade en låtsas-vän. Gretel föll först inte för det hela men när Bruno lyckades ”låtsas-rodna” märkte han att Gretel trodde honom. Det skulle nämligen se ut som om Bruno skämdes över hela situationen med hans låtsas-vän. I slutet sa Gretel att hon också hade en låtsas-vän när hon i början av hela situationen tyckte att det var jätte-töntigt.
Något han inte skulle ha gjort
Vad syftar titeln på? Skulle Bruno ha kunnat agera annorlunda? Förklara.
Efter att Bruno gav Shmuel tre stycken skivor kött kommer Kotler in och misstänker att Scmuel tagit maten själv. När Kotler frågat Bruno om svar säger Bruno att Shmuel tog skivorna och att han inte vet vem han är. Något otroligt oschysst med tanke på vilken konsekvens det blev för Shmuel som blev slagen av Kotler efteråt.
Det kanske låter konstigt, men jag tror att det som Bruno sa räddade deras vänskap.
Tänk dig, vad hade hände om Bruno hade sagt att de är vänner och att dom träffats innan?
Jag kan tänka mig det, Shmuel skulle få stryk igen, Bruno kanske tom också skulle få stryk. Bruno skulle också antagligen ha fått utegångsförbud och aldrig mer fått träffa Shmuel.
Samtidigt gillar jag heller inte det som Bruno sa, han ljög och han lät stackars Shmuel ta straffet, som om Shmuel inte redan mår dåligt. Jag kan tycka att Bruno kunde ha sagt något i stil med att han gav tre skivor till Shmuel, men att de inte kände varandra och att Bruno trodde det var en ”vanlig” person där.
Sista meningen: Det var första gången de någonsin rört vid varandra.
Kommentera sista meningen. Vilka tankar, känslor, funderingar väcker den hos dig?
Är det en bra avslutningsmening på ett kapitel tycker du?
Precis efter kapitlet var jag ganska förvånad och på något sätt glad över hur den sista meningen löd. Under hela berättelsens gång har vi ju fått följa de bådas konversationer när de sitter där vid stängslet och pratar med varandra, fått höra berättelser och upplevelser gång på gång. Vi har fått höra hur Bruno gett Shmuel mat genom stängslet och hur Bruno så gärna vill krypa under och komma över till Shmuel. När jag tänker efter, har jag inte på hela berättelsens gång fått höra att de rört vid varandra. Just därför blev jag förvånad. Den sista meningen var nödvändig, det gjorde allting så verkligt på något sätt, som om de inte rör vid varandra så sätt, utan att de rör varandras liv. För första gången verkar det som om berättelsen är verklig. Slutligen blir jag så glad, glad över hur fint författaren lyckades avsluta kapitlet, och glad över att Bruno och Shmuel fortfarande är så goda vänner. Ack så olika.
Intressant jämförelse med din egen syskonrelation. Jag tycker att man i det här kapitlet anar att de ändå har någon sorts gemenskap och förståelse för varandra.
SvaraRaderaMärk stavningen av irriterande!
Kanske har du rätt i att Brunos svek trots allt räddade deras vänskap. Här blir ju Bruno också utsatt för samma sorts hot som drabbar Shmuel hela tiden och den rädslan han känner gör att de båda pojkarna kan dela en erfarenhet, eller hur?
Shmuel och Bruno hittar någon sorts förståelse för varandra trots att de är olika och trots att de inte förstår hur den andre har det och du pekar på att detta att röra vid varandra indikerar just det att röra vid varandra även i bildlig mening. Jag håller med dig om att man blir glad och rörd av meningen.